Jag behöver din förlåtelse
Min son, jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag lämnade dig ensam när du bad mig göra det. När du upprepade gång på gång att du behövde vara ensam. Hur kunde jag ha så fel? Skulle något ha förändrats? Kanske hade resultatet blivit detsamma men jag skulle känna att jag kämpade till slutet. Min tystnad var också ett sätt att försöka hjälpa dig, efter experternas rekommendationer, ett sätt för dig att reagera och vilja komma tillbaka till oss. Jag slutade aldrig tänka på dig. Den natten kunde jag inte somna, tittade på dina bilder och tänkte på dig. Jag tror inte att du kände det. Jag kan inte föreställa mig din sista natt, vad du kände, som fick dig att vilja avsluta allt. Jag känner hur smärtan sliter sönder mig och inte låter mig andas. Enzo nu återstår det för dig det bara att släppa taget och återvända till ljuset. Jag ska på något sätt komma vidare, jag lovar dig. Enzo, om du kan höra mig nu, vill jag att du ska veta att jag älskar dig, till oändlighetens röda punk...