Text hämtat ur ett skolarbete när Enzo gick på Stadsmissionens Folkhögskola

Under den sista och blodigaste diktaturen 1976 med general Videla i spetsen en  våg av olika försvinnande kom att inträffa när förtrycket mot dem som opponerade

sig mot diktaturen systematiserades. Förföljelsen blev massiv. Min familj valde att inte lämna

landet den här gången och flyttade till norra delen medan det smutsiga kriget pågick, för det

mesta i storstäder.

På den tiden trodde min mamma att böckerna var en port mot en annan värld.

Hon var barn och tittade på händelserna runt omkring sig med stora nyfikna ögon.

I en slags parallell verklighet fanns hon med sina böcker. I den världen behövde hon aldrig vara

rädd. Där fanns det inga krig och man kunde hitta vänner som hjälpte och stötte i svåra stunder.

Än idag påminner hon mig hur böckerna kan beröra en.

De lyckades hålla sig undan under en tid men så småningom blev morfar arresterad och snart var

de beredda på att lämna allt bakom sig och fly, alla visste hur det gick till.

De fick inte lämna några spår bakom sig. I en stor vattentank lade de sina mest kära ägodelar och

allt som kunde kompromettera de. Mitt i natten grävde mormor tillsammans men sin morbror ett

stort håll i jorden och grävde ner tanken. Hennes böcker fick följa med.Än idag saknar hon dem. Länge trodde hon att tiden skulle komma då hon kunde återvända och gräva upp dem. Men tiden har gått och idag vet hon att just de böckerna tillhör en del av en annan verklighet säger hon idag.

Familjen fick politiskt asyl i Spanien och Jorge satt som politisk fånge i 5 år. Det var de tuffaste 5 år i

morfars liv. Fängelset hade kommit på en system för att bryta ner fångarna. Det var en

systematiskt tortyr där man inte fick en minut ro och var påtvingad till mer stress än vad en

människa kunde tåla, med syftet att bryta ner individens identitet. Många blev galna. Det fanns

fångar som euforiskt skrek dag in och dag ut efter långa liv till Videla fast de var gripna för att

vara del av någon slags motståndsrörelse, vakterna fick tysta ner de med slag och piller.

När morfar fick villkorligt frihet visste han att han var tvungen att lämna landet så snabbt som

möjligt. För det första för att återförenas med sin familj och för det andra var det ingen

organisation som kunde garantera hans liv på utsidan. Han fixade ett italienskt pass tack vare sin

farfar av italienskt ursprung och sökte asyl i Spanien. I ambassaden sa de att han borde söka i

Italien istället vilket inte attraherade honom så hemsk, han gillade inte Italien av någon anledning.

Det blev Sverige. Morsan önskar att det blivit Italien ibland, hon har tråkigt i Sverige. Iallafall har

hon det lugnt med sina nya böcker så hon borde inte klaga tycker jag.

I Rinkeby kom min mamma att börja förberedelseklass i gymnasiet medan

morfar satt hemma och rabblade över massa brev och blev bokad till olika möten. Hon skaffade

sig en bästis som var från Chile och flydde en annan diktatur. De hittade på mycket tillsammans

och det bildades olika studiecirklar för att jobba med diktaturens orättvisor från Sverige . En

faktor som spelade stor roll i detta var att teknologins utveckling hade inte ens hunnit fram till

varken tv, internet eller mobiltelefoner så man blev helt isolerad om man inte gick ut och mötte

människor. Många hade sina hemländer i tankarna och kände att de var skyldiga att göra något.

Det blev arrangerade välgörenhets evenemang för att stödja motståndargrupper i både Argentina

och Chile, man samlade pengar och skickade de till de flyktingarna som blev kvar i landet.

Många av de ungdomarna hade utvecklat en rebellisk personlighet som slutade med att de gick

på droger för att klara av tanken av att leva i en värld som tillät såna våldtäkter mot sina

medmänniskor, och människor längre bort. Man hade dock en ganska lycklig tillvaro, det var 80-

tal och alla hade sin egen still som de hade fixat ihop på sekondhands. Det var mycket musik,

poesi en nybliven storstad och många djupa samtal som utvecklades om nätterna, även om det

inte alltid var alkohol inblandad.

Mamma började en kurs som handlade om socialutveckling och hon fick praktisera i gamla stans

film institut medans många av hennes bekanta steppade upp med drogerna, vilket gjorde att hon

blev isolerad och kom tillbaka in i läsandet och plugglivet. I instituten hade min pappa Victor

jobbat ett bra tag, han hade kommit till Sverige på egen hand och jobbat sig upp som kameraman.

De skulle på dejt och dansa salsa i ”La cucaracha” på söder som fortfarande är kvar. De skulle

mötas vid stället och när min pappa hoppar ut ur bilen ser mamma att han är klädd i sportmjukisar

med gula kalsonger ovanpå och en instoppad hawaii skjorta med gult slips. Hon blev nervös och

sa inget, pappa kollade på henne seriöst och sa – Vadå är det inte så man dansar salsa?. Han kunde

inte hålla sig för skratt och sa att han skojade och berättade att han hade ombytet i bakluckan, det

var min fars humör. De hade kul den kvällen och gick ut flera gånger, utan utklädsel dock. Med

tiden blev de kära och ett tag senare skulle få mig. De kände att Sverige inte skulle kunna ge mig

så mycket insikt om livet, att det var kallt och saknade något som bara Argentina kunde ge mig,

så de flyttade ditt och födde mig. Förhållandet varade inte så länge och de flyttade isär, inte så

långt ifrån varandra. Mamma träffade en ny man och födde min lilla syster, Maura. Vi hade det

jätte mysigt och hittade jämt på olika lekar, vi kom bra överens och det var alltid liv hemma.

Mamma hittade på vad som helst för att överleva, ett tag gjorde hon smycken, målade t-shirts och

tog snabba jobb här och där som t.ex. sätta fast sponsor klistermärken på butiks skyltar. Det var

ostabilt, jag skulle beskriva det som en papperslös i Sveriges arbetsliv. Ibland kände vi hunger

och det pratades om att dra till Sverige. Pappa ville inte, han älskade sitt land även om den

behandlade honom illa då och då och han såg att jag var lycklig där, min lycka prioriterades för

det mesta i hans liv. Pappa visste hur stor saknandet skulle bli och just då gick det bra för honom

inom det audiovisuella marknaden och även statliga jobb.

Tanken av Sverige skrämde mig. Med tiden hade jag byggt upp en mardröms scenario där jag var

omringad av massa blonda människor som inte kunde uttala mitt namn. De skulle säga Enzu

istället för Enzo och inte förstå mig när jag skulle rätta de. Barnen skulle inte heller förstå mina

lekar och jag skulle inte förstå deras. Man spelade något som kallas hockey och ingen fotboll. Jag

skulle inte längre kunna vara en av de duktigaste i klassen och mina kompisar skulle inte vänta på

mig varje rast för att se vad jag hittat på för lek men hoppades ändå få någon kärleksbrev av

någon blond flicka. Jag älskade att få kärleksbrev från flickor men vågade aldrig svara på de. Jag

sa bara ja om de frågade chans på mig och så hade vi ett hej- hejdå förhållande, som tydligen

betydde något mer än vanliga hej och hejdå. Jag lekte själv om inga andra ville leka det jag ville

leka och det gillade flickorna, de kunde de komma över och prata med mig utan att andra

pojkarna retades. En av mina favoritlekar var skattjakt. Jag ritade en karta varje kväll innan jag la

mig där jag ritade ett äventyr fram till ett skatt och brände kanterna av pappret för att få inlevelse.

Alla barn visste att det inte fanns någon skatt men äventyrarna var häftiga nog att ge sig in på. Vi

brukade bygga ihop fotbollar av gamla tyg och strumpor för att spela på rastgården och om ingen

ville spela så spelade jag själv. Jag letade efter låtsas grejer i mina äventyr eller låtsades vara

favorit spelaren som spelade i mitt lag och sprang igenom gården med en låtsas boll och låtsas

dribblade tills jag gjorde låtsas mål. Men känslorna var alltid äkta och mycket starka, ibland

saknar jag de känslorna och känner att jag har blivit rätt bedövad av allt som har skett med tiden.

Plötsligt kom stora krisen i Argentina, som jag kallar det stora rånen eller det stora trolleriet där

politiker och ekonomer som även kallas tjuvar och magiker fick 1 peso som tidigare varit en

dollar att omvandlas till 3 pesos för en dollar. Allt gick åt helvete, alla som kunde lämnade landet.

Morsan var inget undantag. Frågan kom... Den stora frågan: Vill du följa med? Jag var mycket

rädd. Jag sa nej.

Senare började jag spela fotboll i en junior club där det visade sig att jag var sjukt bra målvakt.

Med tiden började jag tveka om jag verkligen var bra målvakt eller bara sög på fotboll och fick

inte spela så jag slutade och började spela basket. Det var roligt, vi åkte jämt till massa ställen och

lirade. Vid den tiden flyttade jag och min pappa från Buenos Aires storstadsområde som var

sunkigt, rökigt, överbefolkat och även otrevligt till en by 300 km bort. Det var vår sommarby där

hans mormor hade bott, det var lugnt och vänligt. Folk kände varandra, hälsade på varandra,

brydde sig om varandra. Det behövdes inte ens lysstolpar, så bra kom folket överens. I storstan

blev man påkörd om man korsade på gul och barn fick inte gå ut på grund av kriminaliteten. Livet

ändrades helt. Speciellt när jag köpte en cykel med pengar mamma skickade från Sverige, jag var

fri. Alla andra barn var också fria, vi kunde även mötas efter skolan! Vi cyklade överallt och satt

och snackade som om vi visste något om kvinnor, musik eller livet medans vi käkade solrosfrön

dagarna ut. Om jag hade vetat bättre om hur allt kan ändras från natt till morgon, skulle jag hållit

käften vid många av tillfällen. Vi ville bilda ett band, bli fotbollsspelare, skaffa en krånglig titel

för att skaffa en fru med blont hår och krångligt efternamn. vi skulle bli kända, köpa land, ha

gevär, vad som helst, vara coola. Det jag verkligen inte hade räknat med var att farsas

temperament skulle få kål på honom, även om han nästan skröt om att hans ilska skulle ta kål på

honom när han blev förbannad och gnisslade med tänderna med vidöppna ögon för minsta lilla.

Jag antar att det var därför han och mamma gjorde slut. Han hade blivit förbannat på något som

vanligt och gick ut med sin revolver som han brukade ha i garderobens översta låda. Den kvällen

grät jag mig till sömns, jag kände starkt att han inte skulle återvända. Det gjorde han aldrig. Jag

kände inget mer.

En vecka senare var min mamma i Argentina för att hämta mig. Jag hade saknat henne trots att vi

snackade i telefon varje söndag klockan 13 och det hade gått så långt tid att jag inte tyckte att hon

liknade min mamma men hennes röst var den samma och det värmde mycket mer än vad jag

insåg den stunden. En vecka senare var jag i Stockholm. Vi bodde i Husby vilket skevade till min

bild av Sverige totalt, folk spelade visst fotboll och uttalade mitt namn rätt, det var inga blonda

människor alls och det var verkligen ingen flicka som ens kollade på mig. Ingen förstod mig eller

min still. Jag hade långt hår och nyligen gjort ett försökt till att lära mig spela gitarr. Min pappas

död innebor för mig nytt liv och jag hade gått igenom en födelses smärta. Jag kände mig som en

trettonårig hippie i en snöig arabstad. Stämningen hos ungdomarna var speciell, alla ville vara

tuffa på ett sätt jag aldrig hade riktigt sett förut. Det var som att de hade bytt ut sin hjärna mot ett

par Al-Pacino filmer och piratkopierad kalifornisk hip-hop. Det var coolt. Och jag som hade varit

duktigt på att plocka det coola till och med ur det abstrakta, hakade lätt på. Åren av dumheter som

pågick i Husby slutade med att vi flyttade till Södertälje på grund av oroligheter över min framtid.

De skulle bara annat. Där skaffade jag mig alla resurserna som en 15 årig blivande Scarface

behövde och drömde mig bort till en odödlig liten gud. En intoxikerad och orationell liten gud,

utan mycket humör inför liv och hopp. Självklart glömde jag bort att döden kunde vara runt

hörnen och insåg inte att mina lekar hade utvecklats till farliga lekar. Dålig kombination som

slutade med en punkterad lunga och skyddsplacering på behandlingshem i dalarna.

Myndigheterna passade på att jag hade tidigare ringa narkotikabrott för att få bort mig från

gatorna. De visste att en sån grej betydde gatukrig. Jag eller de.

Jag hade inte hört min farfars ord som var grundläggande skyddsänglar när man väljer den

våldsamma vägen. Det krävdes en klok noggrann beteende, vara sann för sig själv och inse

stundens verklighet som är svårt att hitta när man har drömt sig bort, oavsett målet.

Tiden i behandlingshemmet var inte svårt, jag tänker tillbaka mig tillbaka till det då och då, som

en tid då jag var lycklig. Klartänkandet och ron fick mig att bli en annan människa, kanske den

jag hade tappat bort. Men nyckeln till min nykterhet måste jag erkänna var kärleken, den

övervann all hat jag hade i mig. Den visade mig sin drivkraft och bara då förstod jag att det var

den ända dygden som skulle få mig till lyckan, som jämt hade känns långt bort när man väl tänkte

efter.

Min mamma hade fixat en ny man som hade en dotter i min ålder. Vi blev bra kompisar och hon

var en av de få som kom att hälsa på. Vi blev kära. Livet lekte och jag kunde äntligen dansa på

mina sorgers grav tills jag kom ut från behandlingshemmet och min mamma fick barn. Det

kändes skumt att vara tillsammans och ha en bror. Vi gjorde slut och nu har hon barn med någon

annan. Jag söp. Jag söp upp mitt skadestånd för mordförsöken som hade klassats

”grovmisshandel”. Många gånger kände jag mig som ett offer och hamnade lätt i tankar om att

mitt liv inte var menad på den här planeten. Att det inte fanns plats för mig någonstans eller hos

någon. Allt sammanlagd tid ifrån min mamma hade gjort att vi hade svårt kommunicera och pappas bortgång uppmuntrade mig inte särskilt, utan visade mig att det fanns en annan väg att ta när saker och ting blir svåra.

Jag var ny i en storstad och kände mig jämt som ett vandrande spöke, tills jag började Stockholm

hotell och restaurang skolan. Tiden där ser jag som en treårig process för att förstå mammas ord

”Desto mer du pluggar nu, desto mindre slav kommer du bli sen”. Mycket tid för tänkande och

meditation blev det inte eftersom törstiga ungdomar inte har svårt att styra fest. Jag kände mig fri

eftersom jag hade kommit iväg från våldet, men insåg inte att jag var fast i en alkohol missbruk.

Kombinationen av alkohol missbruk och panikångest om nätterna slutade med en 40 % frånvaro.

Jag är och kommer vara evigt tacksam för min mentor och kökslärare Jane som stötte mig och

engagerade mig att fortsätta när jag var nere, även om det märktes att han själv kunde vara nere

ibland fast han inte ville prata om det. Det kanske var därför han hjälpte mig. Han fällde en tår när

jag tog studenten i år. Jag insåg vilken väg det skulle bli för mig om jag blev kvar i

köksbranschen så jag hade sökt till stadsmissionen redan i vårterminen, köket hade ingenting att

ge mig utan tvärtom, bara att ta från mig.

Åren efter behandlingshemmet känns ganska insiktsfulla, ensamheten i Stockholm satte igång

någonting i mig, en inre krig istället för en utåt riktad. Sökande, hopp, efter en dygd, efter kärlek,

efter liv. Jag måste erkänna att utan depressioner jag haft hade jag fortfarande varit kvar i en

destruktiv hopplöshet. Det som får mig över lidande idag är skapandet. Skapandet av nya idéer,

värderingar, relationer, musik, bland säkert mycket annat jag inte inser att jag skapar så som jag

ser att inte andra inser det de skapar för andra.