Infinito Punto Rojo

              Nu har jag lämnat tillbaka lägenheten. Jag hyrde ett förråd för att förvara det jag absolut inte kunde göra mig av med. Mycket har jag redan hämtat hem under de här fyra månaderna. Jag har inga ord för att beskriva hur jag mår nu. Saknad och bottenlös tomhet. Nu är ditt hem också borta. Jag kommer ihåg hur glad du var när du fick den! Jag var världens bästa mamma som hade ställt dig kön och du var så lycklig! Om jag hade vetat då att du två år efter inte skulle orka vakna till ännu en dag och avsluta ditt liv där. På den här bilden är du hemma i min famn, samma dag, för exakt 29 år sedan. Den stod i hyllorna som du hade byggt själv och var så stolt över. Tittade du på oss innan du dog?

  Svaret jag fick när jag ifrågasatte läkaren som skrev ut dig: ”Han föll tyvärr mellan stolarna” Fick det svaret dagen innan vi skulle begrava dig. Lovar dig att kämpa för en bättre värld., den världen du ville se.

  Jag vet inte vad som händer när vi lämnar denna dimension, det vi kallar livet. Det jag vet är att min älskade son ville få slut på sitt lidande och att om det finns en möjlighet att hans själ befinner sig i en annan dimension, och jag har skäl att tro att det är så, kommer han inte finna den frid han sökte, om jag fortsätter att tortera min hjärna och mitt hjärta med mörka tankar och skuldkänslor. Tänk om jag hade sagt ...? Vad hade hänt om jag hade ...? Tänk om jag hade vetat ...? Om jag hade gjort det där, kanske skulle jag idag anklaga mig själv för att jag inte gjorde det motsatta. Jag förstår nu att det är min hjärna som desperat försöker hitta en lösning på något som är otroligt svårt för oss att förstå och ännu svårare att acceptera. Hur mycket kärlek bor i dessa tankar! som någon skrev här i gruppen till mig. Så tacksam för dessa ord. Jag kunde inte rädda honom och jag kan inte ändra på det men jag vet att jag skulle ha gett mitt liv för att ta bort hans smärta. Jag kan ...