Jag är skyldig min son att leva

 

Jag vet inte vad som händer när vi lämnar denna dimension, det vi kallar livet. Det jag vet är att min älskade son ville få slut på sitt lidande och att om det finns en möjlighet att hans själ befinner sig i en annan dimension, och jag har skäl att tro att det är så, kommer han inte finna den frid han sökte, om jag fortsätter att tortera min hjärna och mitt hjärta med mörka tankar och skuldkänslor.

Tänk om jag hade sagt ...? Vad hade hänt om jag hade ...? Tänk om jag hade vetat ...? Om jag hade gjort det där, kanske skulle jag idag anklaga mig själv för att jag inte gjorde det motsatta. Jag förstår nu att det är min hjärna som desperat försöker hitta en lösning på något som är otroligt svårt för oss att förstå och ännu svårare att acceptera. Hur mycket kärlek bor i dessa tankar! som någon skrev här i gruppen till mig. Så tacksam för dessa ord.

Jag kunde inte rädda honom och jag kan inte ändra på det men jag vet att jag skulle ha gett mitt liv för att ta bort hans smärta. Jag kan inte förändra det förflutna. Men i detta nu kan jag välja, trots och tack vare smärtan, att fortsätta lära mig, höja min medvetenhetsnivå. Fortsätta växa och utvecklas.

Min moderskärlek är gränslös och ovillkorlig och det är den kärleken som får mig att vilja fortsätta vara kopplad till min son genom positiva tankar och handlingar. Kopplad till allt han var när han levde, och till hans själ. En stor utmaning, då bara tanken på att jag måste fortsätta det som är kvar av min resa i livet utan hans fysiska närvaro är outhärdlig och plågsam och saknaden bottenlös. 

Ändå  känner jag så starkt att jag måste omvandla all kärlek han gav mig, all hans kamp för en bättre värld och all den oändliga kärleken jag känner för honom till något positivt. Jag vet inte hur, men jag vet att jag är skyldig honom det, och mina två andra barn, som behöver mig nu, mer än någonsin.