Försöker förstå den skuld jag känner för att inte ha kunnat rädda dig. Jag insåg idag att din död förde mig närmare dig och gav mig en nivå av intimitet som vi inte hade när du levde. Att man egentligen inte har med någon på det här planet, där vi överhuvudtaget uppfattar oss som separata öar, oavsett hur mycket vi tror att vi hänger ihop. Din död satte mig också tillbaka i platsen som mamman till en son som inte har förmågan att bestämma själv, som när du var liten. Så när jag granskar månaderna innan det beslutet du tog, har jag fel när jag känner, tänker och dömer mig själv från den här platsen jag befinner mig på nu. Från denna plats där din död har öppnat dörrarna till din värld för mig, inte bara det materiella utan också till din inre värld. Så många känslor och tankar, som du lämnade, som återspeglas i dina anteckningar och texter som du aldrig delade med mig, i foton, i musik, i dina vänners berättelser. Från denna plats där jag återigen har tvingats fatta så ...